Crashkväll med Supersonic Speedfreaks

Snygghedvig

Jag snodde Matejkos keps, trodde att jag hade tappat bort den och spenderade 30% av kvällen åt att leta efter den. men det visade sig att han tagit tillbaka den utan att jag märkt någonting.

fröken larsson var en aning blurrig

jag skaffade min haj five-tatuering (bilden är för övrigt snodd av fröken larsson)

I lördags åt jag en precis asstor hamburgare med chokladboll till förrätt tillsammans med min kille på världens bar. Sedan hakade jag med Hedvig på hästprommenad. Senare hängde vi hos Chris och Karin, där vi tävlade om vem som, med mörkast röst kunde citera sagan om ringenorcherna när de säger "manflesh" sådär growlande. Kvällen fortlöpte med en hel del ordvits-tusch-tatieringar och rock n roll med supersonic speedfreaks på Bacchus Bakficka.

Lauryn Hill


Under en veckas tid har jag haft ett tutande ljud på höger sida i mitt huvud som jag inte blir av med. Jag tror det är mina käkar och mina öron som krigar om någonting, men är inte helt hundra. Det är i alla fall fruktansvärt frustrerande så jag sover inget och kan inte koncentrera mig. Igår åkte min pojkvän och jag till Stockholm för att låta Lauryn Hill överrösta mitt huvudpip med konsert. Det gjorde hon rätt bra.

Vi hann också med att shoppa, dricka öl och gå vilse.

2012.01.19


Första dagen på nya jobbet. Och sen lite hästhäng.

2012.01.17


Här kommer en sån där hästuppdate som vissa av er säkert tycker är himla ointressant; Idag red jag ett barbackapass på dressyrbanan. Det är definitivt mkt bekvämare på en tjock ponny än ett stort halvblod med steg som en älg och hög manke. Det är så himla kul när man märker hur mkt mer han orkar nu när han är igång ordentligt. Nu bjuder han på att jobba när man kortar tyglarna, i stället för att streta och springa undan halva ridpasset.

två filmer

Jag och min kille har kikat en del film i veckan. Det är tveklöst det absolut bästa sättet att bota en förkylning på. Förutom den sista Harry Potterfilmen och de ursnygga naturdokumentärerna Earth och Oceans har vi sett de här två:



Julias Ögon handlar om två systrar som lider av en allvarlig ögonsjukdom som bidrar till att dem båda två med tiden kommer att bli blinda om de inte får en operation. Den ena systern dör i vad som verkar vara ett självmord, men Julia är säker på att det är någonting som inte stämmer. Speciellt när hon själv börjar bli förföljd. Hon försöker finna svaret på vad som har hänt och vem som ligger bakom hennes systers död. Detta försvåras dock då ingen tror på henne och för att hennes egen syn försvinner.

Detta är en helt klart sevärd, mycket spännande och välgjord spansk film. Tyvärr blir den bitvis klyshig. Jag kan dock inte sluta förundras över att tjejer i den här typen av filmer alltid verkar jaga efter potentiella mördare i klackskor. Och varför ska karaktärerna alltid dela upp sig i de mest livshotande situationerna istället för att hålla ihop?



Att leva är en film av en av mina favoritregissörer, Zhang Yimou. Detta är en prisbelönt film där vi får följa en familj under flera årtionden i China. Filmen tar upp hur den lilla människan lyckas och tvingas leva vidare under olika regimers förtryck och samhällets förvanling. Att kunna behålla lyckan och tron på det lilla i livet.

Om att ha för stora glasögon



I veckan var jag på arbetsintervju. På en arbetsintervju granskar jag mig själv på ett vis jag inte gör i vanliga fall, och den här gången upptäckte jag någonting som verkligen störde mig. Jag köper rätt billiga glasögonbågar eftersom att jag varken bryr mig  om märken eller har någon som helst respekt för prylar. Chansen är enorm att jag har sönder dem. De jag har nu är av plast och töjer sig gång på gång på gång fast att optikern får spänna åt dem med jämna mellanrum. Nu är de så pass uttöjda att de åker ner mot min näsa så fort jag böjer ner ansiktet lite. Då måste jag peta upp dem igen. Detta upprepas så pass ofta att det känns som om mina händer är oftare i mitt ansikte än någon annan stans.

Det här insåg jag under arbetsintervjun och det kändes som om det var allt jag kunde tänka på. Hur glasögonen åkte ner mot näsan, hur gärna jag ville peta upp dem men försökte låta bli hela tiden. Tur att jag fick i födelsedagspresent av pappa att göra nya glasögon. Och tur att jag fick jobbet ändå.

På bilden till exempel, det är början av augusti och jag petar upp mina glasögon på Nörrebro i Köpenhamn.

Gelix
RSS 2.0